Carl Emil Englund Carl-Emil Englund utställning

av Tor Englund

Författaren Carl Emil Englund avled plötsligt och helt oväntat strax före julen 1964. Hans hjärta orkade inte längre. Vid ett styrelsemöte på Sveriges Författarförening tog han sig plötsligt åt hjärtat och bad att få vila en stund. Strax efteråt fördes han till sjukhus där han efter några dagar avled.

I Aftonbladet skrev den legendariska reportern Allan Fagerström:

Det händer i dag och troligtvis aldrig mer att Sveriges samtliga författare känner en djup och personlig sorg inför en kollegas frånfälle. Carl Emil Englund var nämligen alla diktares vän.

Och i Stockholms-Tidningen skrev författaren Stig Carlson:

Det är en stor och smärtsam förlust att Carl Emil Englund är borta. Genom sin poetiska lågmäldhet var han ett samvete som vakade. Vetskapen känns smärtsam att ett författarskap av ovanlig konsekvens och klarsyn, mänsklig solidaritet och obrottslig hederlighet är avslutat. Den blidaste och snällaste jag känt av alla blev den oförsonligaste när det gällde att ta ställning i de fundamentala konflikterna.

Och i tidningen VI kunde man läsa en artikel av Nils Thedin:

När man kom Carl Emil Englund in på livet växte han till en imponerande gestalt. Han var stor som diktare - störst var han som människa.

Dessa citat belyser några fundamentala sidor hos författaren Carl Emil Englund: poeten, poeternas vän och människan.

Vem var då Carl Emil Englund?

Han föddes, som han själv uttryckt det, när seklet gick i kolt: år 1903. Han kom från de stora och djupa skogarna i Norrlands inland där det var långt mellan människorna men nära till fattigdomen. Detta kom för alltid att prägla hans syn på livet. I denna fattiga trakt, Alfta finnskog, måste människorna hjälpa varandra för att över huvud taget kunna överleva. Men i finnskogen fanns också sagorna och vildmarkens skönhet och läkande kraft. Dessa enheter: solidariteten och vildmarken kom att ingå i en märklig syntes hos Carl Emil Englund.

Stig Carlson har karakteriserat Englunds författarskap på följande sätt:

Ska man beskriva Englunds poesi kommer man att tänka på ord som: skymning, månsken, granskogssus och mossiga stenar. Han var naturens avlyssnare. Men detta täcker bara en del av den komplicerade mångfalden i hans författarskap. Där finner man också en plågad nutidspoet som gång på gång emfatiskt varnar för all mänsklig dårskap i form av vätebomber, bakterieplan, naturskövling och krigshets. Och allt med ett bildspråk som är alltigenom hans eget.

Med utgångspunkt från den läkande naturen varnar han för att allt kan blåsas bort

en dag alltmedan:

fridens vita evangelium

strövar ensam kring med månen.

Carl Emil Englund tillhörde 30-talisterna och som sådan tog han tidigt avstånd från allt idylldiktande.

Carl Emil Englund växte upp i en liten grå stuga som hette Spelet , beläget vid sjön Fläten på Alfta södra finnskog. Där bodde han med sin mor, Maria Asp, och sin mormor Gustava. Mormodern var en stor sagoberätterska och det kom att prägla Carl Emils senare diktning. Sin far hade Carl Emil på Gotland - en far som han bara fick träffa en enda gång i sitt liv.

När Carl Emil var fem år gifte sig hans mor med Anders Blom, Vallvaktar-Anders och nu flyttade han till tvärs över sjön till det lilla torpstället Flätsbo. Han började snart skolan som då var belägen i Mållongstuga men skolgången blev inte långvarig. Sedan han klarat av plus och minus, Hälsinglands socknar (ända fram till Gnarp) och lidit sig igenom katekesens alla "Vad är det" ansågs han så full av kunskap att han vid 11 års ålder fick börja tjäna sitt eget levebröd. Mellan 11 och 16 års ålder kunde han sätta upp många yrken på sin meritlista: dräng, skogsarbetare, dikesgrävare, flottare, kolare, konsumbiträde och inte minst gårdfarihandlare. I en av sina böcker skriver han:

Jag sålde ylletröjor och kalsonger för kroppen, spelkort och psalmböcker för själen samt hårvatten till torrt hår och torra halsar.

I skogskojorna kom Englund i kontakt med nya idéer: socialism, kooperation, Marx och Krapotkin. Han anslöt sig omedelbart till den senares solidaritetsmoral. Han såg tydligt hur orättvis världen var. Det var en orättvisa som kändes ända in på huden:

Fattigdomen gick bredbent som en Alftabonde genom våra skogar.

Nere i bygden satt herrarna på sina kontor

och såg den fattiges ödmjukhet

myntas om till jordiska utdelningar åt aktieägarna.

Englund blev radikal.

När Englund vid 16 års ålder började inom kooperationen i Dalfors vid Amungens norra del fann han att han, trots tre års folkskola (där mesta tiden gick åt att elda i skolans kamin, hugga ved åt lärarinnan och läsa i katekesen), hade en del kunskapsluckor. Han sökte därför till Jakobsbergs folkhögskola. Nu kom han i kontakt med anarkisterna kring tidningen Brand i Stockholm: C. J. Björklund, Emil Manus och andra radikala personer. Englund började regelbundet medverka i tidningen Brand med dikter och recensioner av nyutkommen litteratur. Hans första opus var sedan länge glömt: vid nio års ålder hade han författat en sagobok, som tyvärr åts upp av en litteraturintresserad bock när den unge skribenten var tvungen att jaga getterna ut ur kornåkern.

Carl Emil Englund hamnade under sina stockholmsår aldrig i något bohemeri som många av hans generationskamrater. Trots sin drömmande och poetiska själ var han ovanligt lämpad att möta livets allvar. Han blev tidigt föreståndare i en konsumbutik. Eftersom han hade en praktisk begåvning att organisera tillvaron inte bara för sig själv utan även för andra kom hans hem att bli en tummelplats för allehanda konstnärer: författare, målare, journalister och olika slag av filosofer och udda existenser. "Vi kom, vi åt, vi stannade" konstaterar en författarkollega sakligt i en av hemmets gästböcker. I detta hem fanns hela gruppen kring de fem unga: Erik Asklund, Josef Kjellgren, Harry Martinson, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren. Där fanns Nils Ferlin, Helmer Grundström, Emil Hagström, Ivar Lo, Gunnar Turesson, Willy Walfridsson. Där övernattade Victor Arendorff, Carl Elof Svenning, Johannes Gillby och Harald Hammer. Dit kom målare som X:et, Boethius, Hempel och Kargel. Det var inte många nätter som hemmet var utan gäster. I Evas och Carl Emils hem i Tangen stod alltid några extrasängar bäddade, några extra grötfat på bordet och extra nubbglas i rummet. Och så alla dessa diskussioner där inte minst författarna frapperades över den ordkonstnär som Carl Emil redan då var.

Stig Carlson skriver vidare om Englund:

Under 30-talet visade Harry Martinson, Artur Lundkvist och Nils Ferlin på olika lyriska utvecklingslinjer. Carl Emil Englund var befryndad på ett märkligt sätt med alla tre. Befryndad - men inte påverkad av. I likhet med Martinson var han naturmystiker. I lekhet med Lundkvist var han radikal. Likheten med Ferlin syns i enkelheten, folkvisans enkla anslag.

Den dag skall en gång komma

då inga blommor blommar mer

då inget öra hör en sång

och inget öga ser.

Då allting är blodlöst stilla

är natt som ej natten vet,

ett mörker som ingen känner,

en tidlös oändlighet.

Då allting för evigt är borta

- all början är alltings slut -

då liv och död är glömda ord

som tystnaden plånat ut.

Radikalismen hos Englund märks tydligt i en sådan berättelse som Trasig saga ur boken Dröm och hägring. I en ironisk berättarstil talas där om mänsklighetens räddare: tjuven, mördaren och mordbrännaren. Dessa personer som blåser liv i all handel och ger många personer - som poliser och advokater - deras existensberättigande. Englund angriper häftigt det samhälle han växt upp i: det samhälle som bränner veteöverskottet inför ögonen på de svältande i u-länderna: det samhälle som välsignar kulsprutan men fängslar pacifisten.

I motsats till de "Fem unga", som det var meningen att Englund skulle tillhöra, såg han dock inte någon lösning i maskinsamhället. Han hade sett för mycket av vad maskinerna kunde åstadkomma:

Visa i moll (Ur Dimma 1933)

Även jag skulle kanske sjunga om pistonger

spelande remskivor och fabriksvisslans vassa skri.

Skulle sjunga, men - jag kan det icke

Jag såg en gammal man få armen söndertuggad

av några mumlande kuggar och en skrattande

sågklinga har slickat handen på min bäste vän -

Jag skulle kanske lägga en blå vind av glädje

över maskinernas aftonbjudningar;

bjudningar som slutar med svepning, mull och barnens tårar

Även jag ville glädjas, men - jag kan det icke

Glädjas när maskinerna gnolar sina frätande visor

- visor visor -

Visor om svepning, mull och barnens tårar -

Englund debuterade "på riktigt" 1931 med en egendomlig bok: Trasiga sagor - en bok som bars av ett socialt patos och med en satir frätande som saltsyra. Där klär Englund av människorna och visar samhället naket. Och han kritiserar civilisationsutvecklingen: Djävulen kryper i blåögd olja.

Efter andra världskriget mörknade Englunds blick än mer. Var det något han misstrodde så var det att krig skapar hjältar. Oupphörligt varnar han för kommande krigskatastrofer. Och han målar en bild av hur det kan se ut när den sista vätebomben är fälld:

Efter sista vätebomben (Ur Det mörknar under träden 1951)

Allt är stilla

evigheten lyssnar in i rymden,

ingen sommar väntar brev med posten.

Lugnt är lugnet, tyst är tystnaden,

den olärde gör inga felsteg

de lärde stannat till i sina egna spår.

Ingen lånar längre ord till tröst,

lykta eller tro -

Tystnaden står i gatukorsningen och värmer händerna

med tomhet.

Regnet snubblar över öde städer,

sagan slocknat i den sista elden.

Stillhet stillhet -

ångesten och oron reste bort med människan.

Fridens vita evangelium

strövar ensam kring med månen -

Under 1950-talet sliter hans oro ordentligt i diktens väv. Atombomberna gör perspektivet svart:

Det brinner

nu svettas skogarna, nu blundar bergen -

droppar av blod släcker lamporna i salongen.

och

detta år har en månad för mycket

sedan kommer en stor gråvit mun

och blåser bort alltsammans -

Rudolf Berner har en gång skrivit:

Men Carl Emil Englund hade även en mjukare sida. Det poesins trollspö han svänger är skuret i en mörk skog fylld av folkvisa, vardagsslit, naturmystik och de eviga frågorna om livet, döden och tillvarons mening. Bara genom att räkna upp titlarna på de böcker han skrivit får man en englundsk vers: Trasiga sagor - Dimma - Alla går vi mot tystnaden - Skymning blåser över moln och vatten - Minnet sliter i spindelväv - Ödslighet - Det mörknar under träden - Eko av sommaren - Vid nattens tröskel - Räkna inte sekunderna.

Av detta skulle man kunna tro att Englund var en vilsekommen drömmare. Inget kan vara mer felaktigt. Han skapade Boklotteriet - ett miljonföretag. Han agerade inom Författarföreningens styrelse, han uppfann den så kallade katastroffonden, han satt med i den Edenmanska bokutredningen och skapade där den sk författarersättningen. Han ägde en konstruktiv klarsyn som var brännande, intensiv.

Under 1940-talet rasade i kultursverige en debatt om författarnas villkor. Många författare gick under - inte bara i Klara och inte bara av fattigdom och hunger. De kunde också gå under av brist på förståelse och uppmuntran. Och det fanns få stipendiemöjligheter för unga och oetablerade författare.

Englund hade grubblat mycket på detta. Av egen erfarenhet visste han hur svårt det kan vara. Han visste att den författare som har ett yrke inte har tid eller ork att dessutom - på sin fritid - skapa konst av hög kvalitet. Och hur ska man få folk att läsa böcker.

Så mognade hos Carl Emil Englund en idé, som måste fungera. Om man anordnade ett lotteri, där man vann goda böcker slog man ju två flugor i en smäll. De pengar som kom in delar man ut åt författare och åt vinnarna delar man ut god litteratur. Om de får böcker, så läser de också!

Nu gällde det att skaffa garantier för att lotteriet skulle gå ihop. Med outtröttlig envishet sökte han övertyga andra om planens genomförbarhet. Han pläderade för saken, kalkylerade, undersökte möjligheter att komma över böcker, rände hos myndigheter. Och överallt hörde han samma sak: Det går inte. Du är en idealist. I verkligheten fungerar det inte.

Han räknade på nytt, sprang, övertalade, debatterade och till slut fick han fria händer. Det blev en hejdundrande succé. Under de tio första mödosamma åren delade han ut långt över 1 miljon kronor i författarstipendier samtidigt som han över landet spred ut nästan 3 miljoner böcker. Han delade ut ca 100.000 kronor för inköp av högklassisk konst till landets olika samlingslokaler. Till staten betalade han för denna kulturgärning ungefär en halv miljon kronor i skatt- och stämpelavgifter. Eftersom statens egna stipendier till författare vid denna tid var lägre än så kan man säga att Boklotteriet även subventionerade statens egna stipendier. Hade Englund använt sin ekonomiska begåvning i eget syfte skulle han blivit mångmiljonär. Ett sådant synsätt var honom emellertid helt främmande.

I Boklotteriets vinstlista fanns under Englunds tid fullt av bokliga rariteter. Speciellt mycket fanns av finländsk modernism: Södergran, Diktonius, Enckell, Parland etc. Englund hade vid flera tillfällen besökt Finland och gått igenom de finländska förlagens bokförråd. Han hade då i förlagens källarvalv hittat mängder av böcker som förlagen inte själva visste att de hade. På så sätt "återupptäcktes" många exemplar av exempelvis Diktonius böcker.

Vid ett tillfälle valde en kvinna ut en bokvinst i Boklotteriet, kom hem och blev förargad över innehållet: några tunna böcker med "text lite här och lite där". Böckerna åkte raskt upp på vinden. Strax efteråt läste damen i tidningen en notis om en bokauktion där Martinsons debutbok Spökskepp sålts för ett förunderligt högt pris. Kände hon inte igen det där? Med spök och visst var det något om skepp också. Raskt upp på vinden. Hittade böckerna som dock hade rönt en något större uppskattning av några litteraturhistoriskt intresserade råttor. Ner med paketet: där låg Martinsons debutbok Spökskepp tillsammans med Fem unga och Svart stad av Artur Lundkvist. Vunnet för 1 krona och femtio öre.

Några tusenlappar la Englund undan för att ha till hjälp åt författare i akut nöd: vräkningar, pantsatta skrivmaskiner etc. Trubaduren Tor Bergner berättade en gång hur han fick sin första kostym. Innan en visturné i Norrland hade broder Tor gått ner till Boklotteriet för att få en kopp kaffe och en pratstund med Carl Emil. Men, sa denne, inte kan du väl åka iväg så där heller. Hur ser du ut egentligen? Ska du föra litteraturens talan måste du se ut därefter. Se här, ta de här hundralapparna, gå ner på stan och köp en kostym. Sen kommer du upp igen så får vi se hur du tar dig ut.

Liknande episoder kunde nästan alla författare från 30- och 40-talet berätta om. Englund fungerade som en klockarfar för dem alla. Genom hans försorg kom också många dittills glömda författare att återupprättas: Ivar Conradson, Ode Balten etc.

Englund hjälpte på så sätt alla författare utom en: sig själv. Dum för egen räkning, klok för andras. De böcker han själv skrev tillkom i allmänhet mellan kl 4 och 6 på morgonen, sedan tog dagen vid med alla praktiska besvär. Långa dagar och kort semester.

Englunds poetiska landskap är drömmens. Om vintern skriver han:

Ringar av ett år (Ur Eko av sommaren 1955)

I en rosenskog av rimfrost andas hösten

kölden rullar ihop sig på grenarna,

sänder hemliga budbärare ut över ängarna

till myren, till insjöns vatten,

till säv, som knastrar likt ris i eld.

................

I en krans av frusna löv letar

månen diamanter.

Som kontrast mot denna vinterbild står sommaren med sin regnbåge:

Regnets gudinna sänker sitt spö

ett parasoll av färger lutar sig mot jorden

Molnen molnen - utkavlade över himlen -

släpar sin släde långt ner i brunnen,

flyr med mjuka steg

genom sommartysta kvällen.

De sju melodiernas överstepräst

sitter vid grottan och bevakar ingången -

Kanske är det författaren själv vi ser här: De sju melodiernas överstepräst. Han sitter och blåser sina melodier över det mjuka sommarlandskapet.

Englund var en motsättningarnas man. Man skulle kunna kalla honom för en drömmande realist men lika gärna för en kristen ateist eller en kämpande pacifist, brinnande i anden för världens framtid men rätt likgiltig för sin egen. Dessa motsatser finns också i hans poesi. Subtila naturstämningar omväxlar med isande ödslighet. Englund var unik på många sätt: han hade egentligen inga poetiska förebilder och han fick inga efterföljare. Kanske kände han sig ensam och oförstådd som diktare. Han skriver "min penna är lånad av en asfaltkokare" och i dikten Slocknad poet heter det:

Kvällen var sen,

hösten lyste med svarta lågor.

Omgiven av ekon stod han vid fönstret,

som i sömn gick han ut med ett rep om pannan

att fånga månen.

Tomhänt kom han tillbaka,

det overkliga repet höll han fortfarande i hand.

Sist vi såg honom satt han ensam

vid en mörknad källa,

kråkorna berättade för varandra

att han tafatt talade med vinden

och plockade stjärnor med sina såriga fingrar -

I Den glömde poeten (Ur Eko av sommaren 1955) återkommer han till samma tema:

Ingen kände honom

hans ord var få -

tuschstreck i isig rymd

där död och mörker stämmer möte

Men en mjuk sommardag

när svalans vinge snuddar in bland molnen

skall tystnaden sudda ut sig själv

och strö blommor över kyrkogården -

Men praktiskt taget allt Carl Emil Englund skapade i sin diktning hade dock sina rötter i den Hälsingska myllan. De stora skildringarna Spillror ur gårdagen och Minnet sliter i spindelväv handlar båda om Alfta finnskog. Dessa prosaböcker är egentligen också lyrik - en lyrisk prosa och skulle kunna karakteriseras som Den stora sången om Norrland. Och det är märkligt hur nästan all hans diktning handlar om de djupa skogarna i Alfta med all dess naturmystik

Aftonvinden rör med ömhet

i det svala våta gräset,

flyr som fågeln in bland bergen,

växlar drömmens mynt med månen.