Beskrivning eller bakåtskrivning?
Något om rökugnar
i den skogsfinska litteraturen
Uppsats
Arkeologi C
Mittuniversitetet
Vårterminen
2005
Gunvor
Gustafson
Beskrivning eller bakåtskrivning?
Något om rökugnar i
den skogsfinska litteraturen
Gunvor Gustafson
De skogsfinska bosättarna i
Mellanskandinavien medförde under början av 1600-talet tre särskilda byggnader:
ria, bastu och rökstuga, som alla var försedda med eldstäder av rökugnstyp.
Byggnaderna beskrivs i den skogsfinska litteraturen som effektiva och väl
fungerande ur olika aspekter. Men hur var de egentligen konstruerade, hur
fungerade de och hur användes de under den första bosättningstiden? När man går
igenom den litteratur och något av det källmaterial som beskriver denna tid i
den skogsfinska bosättningen finner man rätt snart, att uppgifterna om
bostadskultur och livsmönster från 1600-talet och tidigt 1700-tal är svårfunna,
kortfattade, nästan obefintliga. Hur mycket i framställningen av det
skogsfinska livet bygger egentligen på förstahandsuppgifter från den första
bosättningstiden och hur mycket är bakåtskrivningar från en senare tid, då
synen på skogsfinnarna och det skogsfinska livet i sig självt kan ha förändrats?
Bakgrund
Den skogsfinska kolonisationen av
Mellansveriges och Sydnorrlands skogsbygder började under 1580-talet och pågick
ungefär i ett sekel, men huvuddelen av bosättarna kom hit under en kort period
mellan åren 1600 och 1630 (Tarkianen 1990:133). Därefter skedde i huvudsak en
inre expansion. Skogsfinnarna kom till större delen från det inre av mellersta
Finland och tillämpade både i hemtrakterna och i de nya bosättningsområdena en
storskalig svedjeodling, kombinerad med boskapsskötsel, jakt och fiske (Wedin
2001). Svedjebruket krävde i sig en ständig förflyttning av svedjeområde eller
tillgång på mycket vida skogsmarker, vilket motverkades genom skogsfinnarnas
egen förtätning av bosättningarna inom skogsområdena. Pådrivande för en fastare
bosättning var också myndigheternas krav att odla upp en viss areal fast åker,
vilket var förutsättningen för de skattefria åren under uppodlingsfasen.
Troligen utvecklades aldrig svedjebruket till att bli en egentlig extensiv
näringsgren på samma vis som den var i östra Finland (Talve 1986:70). Detta kan
ha påverkat och förändrat vissa drag i det skogsfinska levnadsmönstret, till
exempel bofasthetsgraden och därmed byggnadsbeståndets sammansättning och hur
påkostade byggnaderna blev (Hämäläinen 1945).
Skogsfinsk byggnadsteknik och skogsfinskt byggnadsbestånd
verkar inte ha skilt sig särskilt mycket från svensk samtida byggnadskultur,
att döma av de knappa källorna. Några byggnadstyper från det svenska
byggnadsbeståndet inlemmades till och med i det skogsfinska på grund av den
successivt förändrade näringsinriktningen, såsom hölador (Talve 1953:53). Det
som under tidig bosättningsfas främst skiljer skogsfinsk från svensk samtida
byggnadskultur är rökugnen som fanns i skogsfinnarnas tre karaktärsbyggnader:
rökstugan, badbastun och rian.
Litteraturen om skogsfinnarna
Ända sedan uppsalastudenten
Carl-Axel Gottlund runt år 1820 uppsökte finnbygderna i Mellansverige och
noterade sina iakttagelser i de sedermera publicerade dagböckerna, har
intresset för skogsfinnarna i Skandinavien fortgått. Utgångspunkterna för
studierna har varierat och litteraturen i ämnet har blivit omfångsrik och av
skiftande karaktär.[1] Den spänner
från skrifter av intresserade lokal- eller släktforskare som gör djupdykningar
i en släkts historia eller i en lokal finnbosättning, över allmänna skildringar
av skogsfinnarnas liv i Skandinavien, till de få akademiska
specialundersökningarna. Genom att migrationen varit begränsad i tid,
ursprungsområdet någorlunda avgränsat och skogfinnarnas liv på sina håll
betraktats som isolerat, särskilt i Värmland, har även finska forskare, främst
etnologer och språkforskare, kunnat göra jämförelser mellan svenska
förhållanden och dåtida finska förhållanden (t. ex. Talve 1960, 1961, Hämäläinen
1945).
Särskiljande drag och
användningsområden för de skogsfinska rökugnsbyggnaderna
Med hjälp av uppgifter från den
sentida forskningen och litteraturen, kvarvarande byggnader (Östberg 2001),
genom jämförelser med förhållanden på skogsfinnarnas ursprungsområden och med
traditioner inom östligt finsk-ugriskt område, kan man få en uppfattning om
rökugnsbyggnaderna och det levnadsmönster, som hörde nära samman med dessa tre
byggnadstyper. Följande beskrivning är således en sammanställning utifrån
sentida, förmenat tidlösa uppgifter. Här kan man se, att konstruktion, funktion
och tradition sammanhänger i viss mån. Går detta också att utläsa från de
äldsta källorna?
Det som skiljer en öppen spis med rökgång från en rökugn utan
rökgång är dels uppvärmningsförmågan, dels ett annorlunda och kanhända mer
begränsat användings område vad gäller matlagningsmöjligheterna i rökugnen.[2]
Rökugnsruin
i Kölsjön, Hassela socken i Hälsingland. Foto Gunvor Gustafson
Den öppna spisen passade bra för
att laga mat som kokades i gryta och elden gav lyse för sysslor under
vinterkvällarna. Nackdelen var att spisen i stort sett bara gav strålningsvärme
och kallnade snart efter att brasan brunnit ut. Den allra enklaste typen av
rökugn var uppbyggd av obearbetade naturstenar med ett stort värmehållande
magasin av mindre, runda stenar ovanpå eldrummet. Den var i jämförelse med den
öppna spisen värmeeffektiv och vedbesparande (Lönborg 1902: 377, 379). Den
enkla rökugnen hade ingen eldgruva framför ugnen för kokning av mat och passade
bäst till att laga lådor eller stekta och bakade rätter. I de former som
betraktas som mer utvecklade gick det även att baka bröd.
Rökugnen krävde ett kompletterande kokhus eller störs, som
från början fungerade som enda kök och som både användes till kokning av mat
och uppvärmning av vatten,
senare mest som grovkök (Erixon
1917:172). Flera drag från den finska folkliga mathushållningen hade bevarats i
den äldsta skogsfinska traditionen, såsom enkla mjöl-
rätter, som lätt kunde tillagas på
flyttande fot och vid jaktfärder. I ugnen gräddades till exempel mämmä av rågmjöl och kornmalt i
näverkorgar (Talve 1986:74), där torkades mindre fiskar (Talve 1977:24-25), och
rösugnens långa eftervärme passade till att grädda surdegsbrödet av råg. Det
visar sig emellertid, att man inte ens i Östfinland har lagat så mycket ugnsrätter
”som man låtit påskina, och i skogsfinnarnas matlagning är de praktiskt taget
okända” enligt Ilmar Talve. Tämligen snart anammades också de svenska öppna
spisarna, som gav möjlighet till kokning och belysning. De fanns parallellt med
rökugnarna, i kammare, sidokammare eller i parstugans andra stuga (Talve
1986:73).
Badbastuns utbredning i Sverige har nära samband med den
skogsfinska bosättningen och markerar en funktionsgräns mellan imbadet
respektive tvagningen.[3]
Badbastun användes både till vardaglig rengöring och vid några av livets
viktigaste skeden, vid födelse, sjukdom och död. Den svenska bastun har en helt
annorlunda uppbyggnad och funktion än den finska bastun: Hörnugnen och lavarnas
placering anger en funktionell skillnad för badbastur gentemot torkbastur. Den
svenska torkbastun användes i huvudsak för torkning av tröskad säd, men även
för torkning av lin, mältning av säd och rökning.[4]
Rösugnen var där placerad mitt på jordgolvet och lavarna, där säden breddes ut
för torkning, löpte längs långsidorna. Badbastun hade i stället sin rösugn
placerad vid ett av hörnen vid ingångsgaveln och lavarna vid den bakre
gavelväggen.[5] Huvudfunktionen
för den skogsfinska bastun var ång- eller imbaden, en tradition som skiljer sig
från den äldre svenska tvagningen med vatten.
Rian var en enrummig, högt upptimrad byggnad, som användes
för att torka otröskad säd. När sädeskärvarna torkat, tröskades de ut med slaga
på rians täta golv. De svenska myndigheterna uppfattade rian som effektiv och
propagerade alltifrån Gustav Vasas tid för att bönderna skulle bygga fler.[6]
Uppbyggandet gick på sina håll trögt, och bönderna klagade över att korna inte
uppskattade den torkade halmen, som vid denna tid utgjorde en stor del av
djurens vinterfoder. Bruket av rian är nära förknippad med odlingen av
svedjeråg, ett stundtals lukrativt näringsfång som i skogstrakterna pågick
längre än nere i odlingsdalarna (Lönborg 1902:394). Rian fungerade bra under
regnsomrar (Gothe 1942:95)
och man kunde skörda säden något tidigare. Säden kunde också lämnas kvar
otröskad i kärvar upplagda på enkla torkställningar vid svedjan för att därefter
torka dem i rian. Dessutom höll sig rietorkad säd i flera år (Talve 1997:120)
och den bakteriehämmande torkningen fungerade även som en enkel betning. Rians
ugn gav en utdragen värme med minimal brandfara (Nesholen 2001:97).
Genomgång av källmaterial och litteratur
Stämmer ovanstående beskrivning av
rökugnsbyggnaderna med 1600-talets uppgifter? Vad vet vi egentligen om rökugnsbyggnaderna
i den första skogsfinska bosättningstiden och vad tror vi oss veta? Hur mycket
av kunskapen utgår från de samtida källorna och hur mycket från sentida
beskrivningar? För att få svar på dessa frågor om rökugnsbyggnaderna har jag
granskat den gängse litteraturen om den runt 300-åriga skogsfinska perioden.
Även andra typer av källor har beaktats, men mer som stickprov. Beskrivningen
av byggnadskulturen samt hushållningsmönster knutna till byggnadernas och
rökugnarnas användning har varit för ögonen. Uppmärksamheten har också varit
riktad på vilken tid uppgifterna härrör från, i vilket sammanhang och med
vilken intention källuppgifterna har skapats och förmedlats till läsaren. Här
följer en genomgång av de olika källtyperna och av hur den skogsfinska
litteraturen har använt sig av tillgängligt källmaterial när den första tidens
rökugnsbyggnader och skogsfinskt levnadsmönster beskrivits.
Kameralt material från 1600-talet
Det arkivmaterial, som man
vanligtvis använder vid studier av lokal bosättningshistoria, är inte direkt
användbart för ifrågavarande frågeställningar. Jordeböcker, tiondelängder,
boskapslängder, kyrkoböcker och de något senare förda bouppteckningarna har
inte mycket att tillföra.[7]
Den äldsta typen av källmaterial, som kan ge något fylligare information om
skogsfinnarna under kolonisationsskedet, är domböckerna. Användbara uppgifter
är emellertid svårfunna och sökandet tidsödande. I den genomgångna litteraturen
finns överhuvudtaget ytterst få källuppgifter om rökugnar från 1600-talet.
För att se vilka upplysningar om byggnadskultur och
levnadsmönster som domböcker kan ge, har ett par band med avskrivna tings- och
landstingshandlingar sökts igenom. Dokumenten härrör främst från Ovanåker
socken i Hälsingland.[8]
Handlingarna från 1600-talet är förtecknade efter olika ämnen eller rubriker.
Under ”Finnar” finns ungefär 34 protokoll avskrivna. Där finns i stort sett
inget om byggnader, inte heller under rubriken ”Brandstod och eldsvåda”. Ett
nedslående resultat med andra ord. Handlingarna från 1700-talet är rikligare
och troligen utförligare, men de är tyvärr inte förtecknade.
I sällsynta fall kan man i handlingarna nämna en byggnad,
såvida ett brott har begåtts inuti denna. Ett bra exempel är ett tingsprotokoll
från finnbosättningen Grannäs i Alfta finnskog 1671, där det rör sig om en
mordanklagelse.[9] Händelsen
sägs ha inträffat i bastun. Den långa stången som den anklagade använde som tillhygge
stötte i det låga taket eller i en brödgrind, som man lade upp bröd på.
Eftersom det även fanns en kammare intill och brödgrindar hörde till rökstugans
inredning, borde händelsen ha utspelat sig i en rökstuga (Wedin 2004:66-67).
Här dyker man genast på ett annat problem: byggnadernas
benämning och funktion verkar svävande för den som antecknande eller vittnade.
Flera forskare nämner denna problematik. Rickard Gothe säger att man norrut
gärna kallade finnarnas boningshus för både ”ryian” och ”badstugan”. I 1638 års
dombok talar man från Kölsjön i Hassela om ”en stufwa som de kalla Rija, där de
lade sig i högsätet på bänken. Flera husmän lågo där förut” (Gothe 1942:92).
Uppgiftslämnarna eller vittnena på den svenska sidan verkar inte lägga någon
större vikt vid vilken typ av byggnad det egentligen rörde sig om. Detta kan
dels betyda, vilket flera författare nämner, att en och samma byggnad särskilt
under första tiden på en ny boplats fick fungera både som bostad, bastu och ria
(Hämäläinen 1945:116; Gothe 1948:37). Alternativt kan det antyda att sagesmännen
uppfattade dessa byggnader som lika – ett nedsotat mörkt rum med rökugn i.
Kanske var rökugnen av samma konstruktion i alla tre byggnaderna? En tredje
tolkning är, att bastu och ria uppfattades som bostadshus, då de periodvis och
även under vintern faktiskt fick tjäna som bostad åt husmän och lösfinnar.
En förteckning över inhysesfolk från Fryksdalen i Värmland år
1674, som tillkommit efter ett antal kontroverser mellan lösfinnar och bofasta
svenskar, motsäger att man varit okunnig om byggnadernas funktion. Här gällde
det att utröna, vilka som egentligen var bofasta på stället och vilka som kunde
räknas som lösfinnar. Det visar sig att på flera ställen bodde de vuxna barnen,
som bildat familj, i andra rökugnsförsedda byggnader än själva rökstugan.
Personerna ”sitter inhyses hoos sin fader der i Torpet i en Rija” eller ”är
inhyses hoos sin fader i ett torkhus för sigh” eller till och med ”sitter
inhyses ther hoos sin fader i en badstuffua för sigh sielff bort i skogen”
(Blad & Olausson 2004:39).
Ett tidigt register
Sörmlands skogar var ett av de
tidigaste områdena, där skogsfinnarna slog sig ned. I ett register över ”the
torpestäder, som äro upptagne af Ödemarken” 1580-86 räknar man upp finnarnas
nybyggen, de byggnader som de uppfört och de marker som röjts upp. Fähus finns
hos de flesta, men det är inte helt givet att det är ett pörte som utgör bostaden;
i några fall har man i stället en stuga (troligen med svensk öppen spis) och
någon har både stuga och pörte. Därtill kommer härbre, bod, lada, upp till sex
hus i några fall (Nordmann 1888:12).[10]
Detta register, där man får reda på några byggnadstyper, återkommer ideligen i
den skogsfinska litteraturen.
Uppgifter från 1700-talet
Från och med 1700-talet börjar
uppgifterna om skogsfinnarna bli något fylligare. En redogörelse för en brand i
Ryggskog i Färila år 1715[11]
kan utifrån kunskap om den omgivande lokala traditionen vara underlag för några
antaganden. Skattefinnen Pär Johansson i Ryggskog fick under en natt flera
byggnader lagda i aska. Under det ”häfftige stormwäder” som rådde, antände
gnistor ”uthur den wästre stugu skorstenen” följande byggnader, som blev förödda:
1 Rökstuga 12 alnar lång 12 alnar bred och 9 varv
hög
1 Störs 9 alnar långt, 9 alnar brett, 12 varv högt
1 Svinhus
Mangårdsbyggningen var tydligen en
parstuga av vanlig svensk modell med två öppna spisar. Eftersom man nämner en
västra skorsten, bör det även ha funnits en östra. Byggnaden som låg placerad i
öst-västlig riktning klarade sig från branden. Rökstugan, som tydligen låg
separat från parstugan, brann däremot ned. Portlidret antyder att gården var
fyrbyggd, men portlidret var inte, vilket åtminstone förekom något senare,
överbyggt med rum på övre botten. Störs, eller kokhus, var vid denna tid inte
vanliga vid de svenska hemgårdarna, men förekom på bodlanden och fäbodarna.
Störsen räknas vid de skogsfinska gårdarna höra till rökstugan som ett
komplement för matlagningen, då det inte gick att koka i de enklaste varianterna
av rökugnen. Här fanns ju två öppna spisar plus rökstugan, så här har störset
troligen använts som grovkök, för långkok och uppvärmning av diskvatten och för
beredning av sörpa till korna.
Här kan man genom synehandlingen få upplysning om en del av
gårdens byggnader och deras storlek.
Man kan också dra slutsatsen, att det rör sig om en trolig fyrbyggd gård av
gängse nordsvensk utformning, där vissa skogsfinska drag fanns kvar. De flesta
byggnader som nämns bör vara
uppförda åtminstone under senare delen av 1600-talet.
Synehandlingar och rannsakningar 1700-tal
För Gävleborgs läns vidkommande
finns ett omfattande rannsakningsmaterial från och med senare delen av
1600-talet.[12] Det är
emellertid först under mitten av 1700-talet som husesynerna blir detaljerade
vad gäller byggnadsbestånd.[13]
Då kan man få rediga upplysningar om byggnadernas funktion, mått,
byggnadsmaterial och ibland konstruktionsdetaljer. Beskrivningarna är stundtals
så noggranna att det går att göra troliga rekonstruktioner av gårdstomtens
bebyggelse (Wedin 2004:108).
Vid en jämförelse med de samtida skattläggningskartorna från
samma trakter, bekräftas bilden av att skogsfinnarna vid denna tid och i denna
del av landet hade tre- eller fyrbyggda gårdar av nordsvensk gårdstyp med ett
byggnadsbestånd som motsvarade det svenska. Åtskiljande är dock fortfarande
rökstugan (i kombination med ett tillhörande kokhus), rian samt badbastun. Den
enrummiga rökstugan hade genom påverkan från svensk byggnadskultur ofta
inpassats eller ställts samman till en parstugeplan, där den andra stugan
utgjordes av ett rum med öppen spis. Själva stommen till rökstugan var ofta
nära kvadratisk med runt 6 meter långa väggar, var försedd med rökugn, golv och
tak med glugg för rökutsläpp och rökreglering. På sidoväggarna fanns två eller
tre
gluggar med skjutluckor för
reglering av rök och ljusinsläpp. Rian höll ungefär samma mått, men var några
timmervarv högre, hade ugn, golv för tröskning samt dörr.
Eldning i rökstugan i Ritamäki finngård, Lekvattnets
socken, Värmland. Foto Gunvor Gustafson
”Föröfrigt
var rummet en fullkomlig afbild af den för dessa slags boningsrum allmänna
modellen. Den var 18 fot i längd och 17 fot i bredd, hvaraf likväl den väldiga
ugnen upptog 8 fot, således närmare hälften. I rummet fanns trenne
fönsteröppningar, alla af olika dimentioner, nemligen tvenne såkallade
fönstergluggar med skottbräden, samt ett tredje som endast utgjordes af ett litet rundt hål bakom
ugnen i väggen. Af gluggarne var den störst, som var huggen i gafvelväggen midt
emot dörren, och den något mindre som var huggen näst intill på sid-väggen.” Nu
förvarades bara skräp här, men gubben berättade att ”i gamla tider hade man
öfverallt här på skogarne bott i dessa såkallade Finbastur, men att desse redan
blifvit aflagde före än hvad den närvarande generationen kunde minnas” (Gottlund
1817:110 f.).
Denna bastu hade inte använts på över femtio år och borde vara uppförd
i början av 1700-talet eller tidigare. Här får man en rumsbeskrivning och
uppgift om storleken på ugnen och rummet. Lägg även märke till den förvirrande
benämningen ”Finbastur”, som kommer sig av att byggnaden tydligen använts både
som bostad, bastu och ria. Gottlunds uppgifter är unika genom sin direkthet och
besitter trots sin ojämnhet ett högt källvärde. Citat från Gottlunds dagböcker
används frekvent i skogsfinsk litteratur.
Insamlat etnologiskt material
Från mitten av 1800-talet och
framöver skedde en stor insamling av uppgifter om språk, föremål, redskap,
byggnader, ortnamn, traditioner, sägner med mera i skogfinska områden, främst
från Värmland.[14] Större
delen av materialet är insamlat under en tid, då finnskogskulturen var i
utdöende och skogstorparna i hög grad hade blivit proletariserade - finnbygd
hade blivit fattigbygd. Samlingarna ger en användbar tidsbild, men insamlarna
noterar också i den knoppande hembygdsrörelsens anda de specifikt skogsfinska
drag, som höll på att försvinna. Det omfattande materialet har återkommande
använts av olika forskare främst för specialstudier. Byggnader och
rökugnskonstruktioner som beskrevs, uppmättes och så småningom fotograferades
kan ibland dateras bakåt i tiden genom sagesmännens uppgifter, men säkra
traditionsuppgifter och beskrivning av förhållanden kan endast sträcka sig ett
par generationer bakåt. De äldsta stående rökugnsbyggnaderna idag är från
mitten av 1700-talet.
Albert Hämäläinen
Ett av de få översiktsarbetena över
den skogsfinska byggnadskulturen och dess ursprung har skapats av Albert
Hämäläinen 1945 i ”Bostads- och byggnadsskick hos skogsfinnarna i Mellan-Skandinavien”.
Detta är den skogsfinska husbyggnadsbibeln. Hämäläinen utgår från
bostadsskicket i de områden och bygder som skogsfinnarna flyttade ifrån i
nuvarande Finland: ”Man kan antaga, att kolonisterna ifråga om språk och sin
andliga kultur fortplantade den tradition som var rotfast på deras gamla
hemort, eller med andra ord, att de således till sin nya hemtrakt förde med sig
sitt månghundraåriga andliga och materiella arv, som de i sin isolering från
den övriga världen, framför allt till en början, bevarat relativt sent. Sålunda
ha dessa finnar bibehållit drag, vilka fullt tydligt återfinnas på bestämda
etnografiska och geografiska områden i moderlandet” (Hämäläinen 1945:10). Inom
detta område, huvudsakligen norra Tavastland, Mellan-Finland och särskilt
Rautalampi socken, möttes östliga och västliga influenser, men huvuddragen i
kulturen var östfinska. Svedjebrukets rörlighet innebar att man inte kunde
uppföra lika utarbetade eller påkostade byggnader, som man egentligen hade
kunskap att uppföra. Enligt detta synsätt, där ett klart förhållande mellan
näringarnas nivå och bostadsskick råder, blev de första byggnaderna därför mer
primitiva och utvecklades i takt med bofasthet och förbättrad försörjningsbas
(Hämäläinen 1945:18).
Hämäläinens finska källor från tiden för den skogsfinska
kolonisationen består av liknande urkunder som de svenska: syneprotokoll,
bouppteckningar och så vidare. ”I fråga om tidigare skeden röra dessa knappa
notiser främst prästgårdar, sockenstugor och herrgårdar. De spegla likväl i
flera fall samma nivå, som var rådande inom det egentliga folkliga byggnadsskicket”
(Hämäläinen 1945:18). Byggnadstyperna under 1600-tal går att utläsa: bostadshus
(som hos ståndspersonerna bestod både av spis- och fönsterförsedda hus och
bevarade rökstugor), ria, bastu, stall, fähus, bodar med mera. En ria, som
nämns i en notis från senare delen av samma århundrade, sägs vara så väl byggd,
att det gick att baka bröd i den. På samma vis som i Sverige blir
1700-talskällorna utförligare vad gäller byggnadstyper och deras antal på en
vanlig bondgård. I det landskap, varifrån skogsfinnarna hade utvandrat och där
man tillämpade fast åkerbruk, fanns redan nu alla de byggnader, som fram till
sen tid förekom på typiska bondgårdar. Både skorstensstugor och rökstugor fanns
i det tidiga 1700-talet, liksom bastu och ria. I badbastun kunde man även torka
säd. ”Rökugnen var för sin del föga lämpad för gräddning av bröd och
tillredning av mat, varför ett särskilt kokhus behövdes för kokningen” (Hämäläinen
1945:21). Från mitten av 1700-talet ökar detaljeringsgraden och man får även
upplysning om inredning och liknande, men uppgifterna är inte lika aktuella som
de äldre, knappa uppgifterna, eftersom överflyttningen i huvudsak redan hade
ägt rum. I norra Savolax och i Mellan-Finland omfattade således den finska gården,
åtminstone under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet, de flesta
av de hus, som bildade stommen i senare tiders bondgård.
Vid Hämäläinens genomgång av de olika byggnadstyperna blir källhänvisningarna
färre, då han utgår från att byggnadstyperna redan tidigt var helt utvecklade
och därför kunde exemplifieras med senare belägg. Skillnaderna mellan byggnadernas
utformning hade mer med ekonomisk näringsnivå än kunskap om byggnadsteknik eller
livsmönster att göra. Överflyttarna, som till stor del bestod av ”obemedlat
småfolk” hade inte de ekonomiska villkoren för att kunna nå upp till de ”högt utvecklade
förebilderna”, utan levde enligt Hämäläinen långa tider av jakt, fiske och en
ursprunglig boskapsskötsel innan de kunde börja svedja och ta upp permanenta
åkrar. Därför blev de första bostäderna av det primitivaste slaget, såsom enkla
jordkåtor, och fick ofta tjäna flera ändamål (Hämäläinen 1945:24). Vad gäller
utformningen av rökugnarna konstaterar han, att de skandinaviska skogsfinnarna
”troget hållit fast vid de karaktäristiska dragen hos sin hembygds ugnar och
t.o.m. bibehållit en del sådana enskildheter som längesedan försvunnit…i
hembygden.” (Hämäläinen 1945:88). Spisstugorna däremot hade tillfogats efter
skandinaviska förebilder.
Ilmar Talve
Ilmar Talve har sammanställt två
större monografier över bastu och ria. Han är väl förtrogen med både den
östfinska folkkulturen och den skogsfinska. Han har en bra överblick och kan
även göra jämförelser med byggnadskulturen inom ett större finsk-ugriskt område,
med vilken den skogsfinska rökugnsteknologin har tydligt släktskap. Han är dock
uppmärksam på att den östfinska kulturen, likaväl som den skogsfinska, har
genomgått förändringar och påverkats av omgivande kultur under tiden, mer vad
gäller den andliga än den materiella kulturen (Talve 1986:77).
Talve ser många drag från den savolaxiska kulturen i den
skogsfinska, men erkänner det som en brist, att den savolaxiska folkkulturen är
otillräckligt utforskad (Talve 1986:76). Genom kunskaper om den östfinska
byggnads- och bostadskulturen och insikter om när olika drag förändrades, kan
man möjligen göra antaganden om hur den skogsfinska byggnadskulturen såg ut i
kolonisationsskedet. Talve finner, att skogsfinnarnas bostadshus förhållandevis
snabbt förändrades under intryck av den svenska byggnadskulturen från och med
1700-talet. Gavelförstugan och den bakomliggande kammaren (kove) ofta försedd med öppen spis (piisi) lades till den ursprungligen enrummiga rökstugan, och ganska
snart började man även bygga parstugor på de större skogsfinska gårdarna (Talve
1986:73). I västra Finland verkar rökugnens försvinnande ha ett starkt samband
med att man började bygga parstugor under 1600- och 1700-talen (först på
prästgårdar och militärboställen med typplan från 1687, Talve 1997:39), medan
man i skogsfinska områden behåller stugan med rökugn i, och helt enkelt bara
lägger till en annan stuga med skorstensförsedd öppen spis, en svenskstuga.
Akademisk forskning
Från och med 1940-talet tog
studierna av finnskogslivet en ny riktning, då den akademiskt orienterade
forskningen började gå tillbaka till originalkällorna. Talve och Hämäläinens
verk hör till denna strömning, liksom Richard Gothes (t. ex. Gothe 1942, 1948)
och senare Rickard Brobergs (t. ex. Broberg 1980, 1981). Ofta riktade man in
sig på studier av bosättnings- och kolonisationshistoria, näringsliv,
landskapsutnyttjande, traditioner, folkliv och liknande. Man vinnlade sig om
att noga välja och ange sina källor, men vad gäller levnads- och bostadsmönster
kvarstår problemet med de knappa uppgifterna i urkunderna från 1600-tal och
tidigt 1700-tal. Källäget begränsar möjligheterna att inhämta kunskaper om den
tiden. Detta gör att även de mer seriösa författarna i denna grupp, kan falla
in i generaliseringar i tidlösa beskrivningar av tillvaron i det skogsfinska
hemmet. Här en text av den annars noggranne Gothe (Gothe 1942:92).
”I pörtet avspeglar sig
finnens hem- och familjeliv allra bäst. Där bor han sommar och vinter, där
vistas alla: husbondefolk med barn, släkt och tjänstefolk; män och kvinnor samt
tillfälliga besökare vistas här under samma tak, i samma rum, dag och natt. Där
arbetar man och där sover man. Bastant hoptimrat av grova timmerstockar, bevarar
pörtet den goda värmen utmärkt. En enda dörr finnes och inga fönster, annat än
lågt placerade skottgluggar, som kunnas skjutas för inifrån medelst luckor. I
vrån på ena gavelsidan står den vanligen flera meter höga och breda
stenrösugnen, med ugnsöppningen mot dörren. Rökfånget var i början nära taket å
gavelväggen ovanom dörren, tätt intill kroppåsen. Sedermera började man använda
träkorstenar, ofta gjorda av en ur[15]holkad
stubbe. Ej heller fanns det mellantak i början. På några sparrar kunde
brödstänger uppläggas. Där fanns ock plats för pärtämnen, virke o.s.v. Tvenne
väggfasta grova bänkar, ett långt bord och möjligen en eller annan träkubbe som
stol utgjorde möblemanget. Sängar användes väl knappast i början, utan man bar
in halm om kvällarna och bäddade på golvet, så vida man ej njöt av förmånen att
få ligga på ugnsmuren,
ty även sedan brasan slocknat, spridde den stora ugnsmuren ännu länge en
behaglig värme. Det var av unga och gamla eftersökta sov- och viloplatser.
Röken inne i pörtet stod tätt från takåsen neröver som en mörk molnvägg med skarpt avgränsad kant nedtill,
så att det räckte en upprättstående karl till hårfästet.”
Gothe
fortsätter med Johan Ludvig Runebergs beskrivning av Saarijärvipörtet. Där är
det smutsigt och ingrott, väggarna är kolsvarta av rök och golvets plankor går
inte längre att urskilja ”man tycker sig stå på mull, icke på nedsudlade
bräder” (Gothe 1942:94). Vem faller inte för en sådan här uppmålning, som
fastnar på näthinnan. Man kan ana en blek kopia av Aleksis Kivis beskrivningar
i ”Sju bröder” (Kivi 1979):
”Enkelt och oansett, som den
natur, varav han omges, är Saarijärvibondens levnadssätt. Lik badstugan, hans
enda och oumbärliga lyxartikel, till färg och förmåner, endast till utrymmet
större, är det pörte, han bebor. Dess inre erbjuder främlingen an överraskande
tavla.” ... ”För att rätt fatta
egenheten av detta boningsrum, bör man se det en vinterafton. Muren (spiseln),
rummets helgedom, till stil och arkitektur lik våra gamla milmärken, står där i
sin fulla förklaring. En ofantlig brasa av grov tallved blossar vid ugnen och
kastar ett bländande sken kring stugan, som ytterligare upplyses av pärtbloss,
än stuckna i väggarna, än uppburna av egna klykor på golvet. I detta skimmer
rör sig eller vilar oftast en tallös människoskara. Kvinnorna sitta vid sina
rockar eller syssla med degtråg och gryta; männen göra korgar, slädar, skidor
och dyligt; tiggare och inhysingar sträcka sig för elden, och den stående
artiklen i stugans hushållningsjournal, pärtklyvningen, skötes av någon äldre
gubbe, som med lugn händighet delar de tunna spjälorna i ännu tunnare skivor.
Barnskaran har då vanligen krupit upp på muren, där den i all samdräkt lever
och skriker i kapp med syrsorna; vid den långa hon nära dörren fröjdar sig
gårdens häst åt hackelsen, värmen och sällskapet, medan tuppen, om han ej än
satt sig till ro, i kretsen av sin familj, gör visiter hos sina gynnare i varje
vrå av rummet, och är överallt hemmastadd. Sådant visar sig, med mer eller
mindre avvikelse, ett finskt pörte om vinterkvällen”.
När Gothe här
använde sig av Runebergs målande framställning kan den tolkas som en generell
och tidlös bild av det skogsfinska livet. Runeberg tjänade från 1823 som
informator i Saarijärvi, och han har sannolikt sett interiörer som den beskrivna,
även om minnesbilden formulerades långt senare. Bilden är dubbel: han beskriver
smuts, trängsel och fattigdom, men också en varm gemenskap i röran. För mig som
läsare överväger det positiva. Det innebär inte att bilden därmed behöver vara
falsk eller oriktig, men den utgör ett typiskt exempel på en beskrivning, där
luddigheten om vilken tid det rör sig om, gärna leder till en bakåtskrivning.
Beskrivning eller bakåtskrivning? Trots att Gothe som undertitel har ”Ett
oromantiserat tvärsnitt genom Livet i Finnskogarna” återfaller han här genom
att citera Runeberg (på sin jakt efter den finska folksjälen) delvis till den
romantiserande syn, som 1800-talet ofta hade på det skogsfinska livet. Citatet
leder också till det motsatta: en projicering av dåtidens fattigdom,
folkträngsel på skogen och proletarisering tillbaka på en tid då dessa
förhållanden inte var aktuella. Hur användbar är egentligen den tidigare finnskogslitteraturen
för att få upplysningar om skogsfinnarnas karaktärsbyggnader och deras användning?
Bakåtskrivning
Man finner rätt snart, att de
flesta uppgifter om byggnads- eller bostadsförhållanden i den genomgångna
skogsfinska litteraturen inte är hämtade från 1600-talskällor, inte ens när
beskrivningen uttryckligen rör sig om denna tid. Många av författarna skriver
av varandra i en rundgång och konstruerar till slut en bild av det skogsfinska
livet på 1600-talet, som blir sann eller som kan uppfattas som den rätta.
Eftersom källor ofta saknas och författaren gärna vill ge en livfull bild av
den första tiden för skogsfinnarna, kan beskrivningarna gränsa till gissningar.
Mer seriösa författare undviker i stället de ämnen, där uppgifter saknas eller
är svårfunna. Tyvärr måste man i många fall hålla med Talve när han säger:
”Speciellt i äldre skrifter om skogsfinnarna och också i forskningen förekommer
i avsevärd grad sådant som är grovt generaliserande, romantiserande och stereotypt”
(Talve 1986:76). Bakåtskrivning och rundgång av uppgifter gäller för övrigt
inte bara byggnadskulturen. Talve konstaterar, att samma förhållande råder när
det rör sig om uppgifter om svedjebruket. Det blir därigenom svårt att avgöra
vilken tid, vilken typ av svedjebruk och viken plats det rör sig om.
”Företeelser som varit kända från östfinska förhållanden har också okritiskt
överflyttats att gälla utflyttarna, och man har ofta generaliserat utifrån ett
förhållandevis snävt material” (Talve 1986:69). Detta lättvindliga handskande med uppgifter
håller dessbättre på att försvinna. Frågorna diskuteras och författarna, inte
bara forskarna, är mer källkritiska. Ett ifrågasättande är på väg; myterna
tappar sin dragningskraft.
Arkeologins kompletterande roll
Det råder ingen tvekan om att
pörten, rior och bastur fanns under den första skogsfinska tiden. Där är alla
typer av källmaterial och litteratur samstämmiga, trots att det ser ut som om
ordet ”rökugn” inte uppträder i källorna förrän under 1700-talet. Hur dessa
byggnader och ugnar var konstruerade är svårare att få upplysningar om.
Eftersom det tidiga källmaterialet är mycket bristfälligt, saknar vi samtidens
syn på hur rökugnarna verkligen såg ut och fungerade. Uppgifterna är verkligen
få, både under 1600-talet och 1700-talet.
Vilka andra källor är användbara i detta syfte? Kan de källor
som finns betraktas utifrån nya frågeställningar med byggnader, hushållnings-
och levnadsmönster i fokus och då vara användbara för att ge välgrundade svar?
För att kunna få mer precisa uppgifter om detta, måste man noggrant gå igenom
källorna från denna tid med detta syfte för ögonen, ett mödosamt och oändligt
arbete. Här skulle en sammanställning av amatörforskares uppgifter kunna ge mer
kött på benen och vara ytterst värdefull, men även där kan resultatet bli för
magert. De äldsta källorna är inte tillkomna i ett sådant sammanhang eller i syfte
att beskriva byggnaderna.
Alla frågor som handlar om de första tre generationernas
skogsfinnar är problematiska, det finns inga givna svar i de samtida källorna.
Hur långt kan man nå med hjälp av arkeologiska metoder och vilka svar kan man
få där? Arkeologin kan ställa annorlunda frågor, vrida på dem, och ge andra
eller kompletterande svar. Data från 1600-talet håller sakta på att växa fram
genom pågående arkeologiska utgrävningar av några finnboplatser i södra
Norrland (Grannäs i Alfta sn, Hälsingland och Råssjön i Borgsjö sn, Medelpad.
Se även rapport om Gammelvallen, Finnskoga, Värmland i Bladh m fl 1992). Än så länge finns dock, med något undantag
(Petterson 2002), inte tillräckligt underlag från de arkeologiska
undersökningarna för att fördjupa debatten.
Gunvor Gustafson
Hälsinglands Museum, Hudiksvall
Kalakukko, fisk inbakad i rågdeg och gräddad i
rökugn. Kenozero, Arkhangelsk, Ryssland.
Litteratur
Ahlmark, Anders, 1992. Livet i Finnskogarna. Finskt arbete och liv under 300 år i södra
Medelpad. Skrifter utgivna av Sundsvalls kulturnämnds
förlagskommitté 3.
Bladh, Gabriel, Myrdal Runebjer, Eva, Peterson,
Susanne, & Svensson, Eva 1992. Gammel-
vallen i Södra
Finnskoga. Studier utifrån en specialkartering av en övergiven bebyggelse-
lämning. Högskolan i Karlstad. Arbetsrapport 92:1
Bladh, Gabriel, 1995. Finnskogens landskap och människor under fyra sekler – en studie av
natur och samhälle i förändring. Meddelanden från Göteborgs
universitets geografiska
institutioner. Serie B nr 87.
Bladh, Gabriel & Olausson, Peter, 2004. ”Vandrat hit som andra finnar att söka sin
föda”
- Om en rannsakningslängd över inhysesfolket i Fryksdalen
1674.
Karlstad University
Studies
2004:38.
Broberg, Rickard, 1980. Invandringar från Finland till Sverige före 1700-talet i verklighet
och tradition. Nordisk utredningsserie 14/70.
Broberg, Rickard, 1981. Äldre invandringar från
Finland i historia och tradition. Fataburen 1981.
Erixon, Sigurd, 1917. Några bidrag till det
nordiska husets historia. Fataburen 1917.
Gothe, Richard, 1942.
Hassela-Finnarna. Ett oromantiserat tvärsnitt genom
”Livet i
Finnmarkerna”. Kulturhistoriska undersökningar från en
norrländsk finnbygd under
1600- och 1700-talen. Stockholm: Författarens
förlag.
Gothe, Richard, 1993 (1948). Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och
Jämtland. Kultur- och bebyggelsehistoriska
undersökningar från 15-, 16- och 1700-talen.
Stockholm: Finnbygdens förlag och antikvariat 1993.
Gottlund, Carl Axel, 1984 (1817). Dagbok öfver dess Resor på Finnskogarne i
Dalarne, Hel
singland och Vermland år 1817. Faksimil 1984. Falun:
Dalarnas Museum.
Gottlund, Carl Axel, (1821). Ur Carl-Axel Gottlunds dagboksanteckningar från en resa
genom Värmlands Finnmarker år 1821. Meddelande från Värmlands
Fornminnes- och
museiförening XXIX.
Hjärne, Urban, 1762. En kort beskrifning af min Resa från Stockholm upp genom Upland,
Gestrike och Helsingeland, till Herjedalen, Norrige och
Jemtland, dädan till Medelpad
och Ångermanland… Gjörwells Nya Svenska biblioteket. XVI. Uppsala
1762.
Hülphers, Abraham, 1762. Dagbok öfwer en resa igenom de under Stora Kopparbergs
Höfdingedöme lydande Lähn och Dalarne år 1757. Westerås.
Hämäläinen, Albert, 1945. Bostads- och byggnadsskick hos skogsfinnarna i Mellan-
Skandinavien. Nordiska museets handlingar: 23.
Järvsöbyarna 10: Hästberg,
Prästvallen, Andersvallen. Järvsö 2000.
Jangfeldt, Bengt, 1998. Hur Nyen blev Sankt
Petersburg. Vattenstäder. Sankt Petersburg
-
Stockholm. Skrifter utgivna av Riksarkivet 7.
Kivi, Aleksis, 1979. Sju bröder. Uddevalla: Bohusläningen.
Lönborg, Sven, 1902. Finnmarkerna i mellersta
Skandinavien. Ymer 1902: 1, 3, 4.
Nesholen, Birger, 2001. Byggeskikk. I: Wedin, Maud
(red.): Det skogsfinska kulturarvet.
Falun:
Finnbygdens förlag.
Nordenström, Magnus, 1923. (1769) Utkast till en
beskrifning öfwer Stöde socken. Sundsvall:
P.
Ledins bokhandel.
Nordmann, Petrus, 1994(1888). Finnarne i Mellersta Sverige. Faksimilupplaga 1994. Malung:
Dalaförlaget.
Pettersson, Susanne,
2002. Ourselves and others – a change of identity according to time and
location. Centre-region-Periphery. Medieval Europé Basel 2002. Volume 2.
Runeberg, Johan Ludvig, 1919. Skrifter i urval 2. Berättande dikter och skrifter på prosa.
Stockholm.
Talve, Ilmar, 1953. Drag ur finnbygdens
näringsliv. I: Värmland förr och nu.
Meddelanden
från
Värmlands fornminnes och museiförening. Årgång 51.
Talve, Ilmar, 1960. Bastu och torkhus i Nordeuropa. Nordiska Museets Handlingar: 53.
Talve,
Ilmar, 1961. Den Nordosteuropeiska rian.
En etnologisk undersökning. Folklivs-
studier
VI. Helsingfors: Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland.
Talve, Ilmar, 1977. Folkligt kosthåll i Finland. En översikt. Lund: Etnologiska institutionen.
Talve, Ilmar, 1986. Skogsfinnarna och Finlands
folkkultur. I: Huovinen, Sulo (red.):
Värmlandsfinnar.
Om finnskogens historia och kultur. Stockholm: Kulturfonden för Sverige
och
Finland.
Talve, Ilmar, 1997. Finnish Folk Culture.
Studia Fennica Ethnologica 4. Helsinki: Suomalaisen
kirjallisuuden seura.
Tarkiainen, Kari, 1990. Finnarnas historia i Sverige. Inflyttarna från Finland under det
gemensamma rikets tid. Nordiska museets Handlingar 109. Stockholm.
Welinder, Stig, 2003. Skogsfinnarna i den svenska maktstaten. Lokalhistoria, etnicitet och
landskap. http:www.se/upload/Institurioner/HUM/Dokument/Skogsfinnar_v2004.pdf
Wedin, Maud (red.), 2001. Det skogsfinska kulturarvet. Falun: Finnbygdens förlag.
Wedin, Maud, 2004. Den skogsfinska kolonisationen i Alfta, Bollnäs och Hanebo.
Falun: Finnbygdens förlag.
Östberg, Mats, 2001. De skogsfinska
karaktärsbyggnaderna. I: Wedin, Maud (red.): Det skogs-
finska kulturarvet. Falun: Finnbygdens förlag.
Källor
Edsbyns Museum: Urkunder till Ovanåkers sockens
historia VI. Transumt ur Hälsinglands
domböcker från 1600-talet.
